Min stora kärlek
 
Kamera: Nikon d40
Fotograf: Emma Palmgren 
Copyright 
Favorit
(null)

(null)

Tänkte bara tipsa om dessa flaskor från Twistshake, detta är nämligen våra favoriter här hemma. 
Dem påminner mer om ett bröst än dem andra flaskorna vi har vilket gör att Caspian får ett mycket bättre grepp och dricker lugnare. 
Vi har ju redan lämnat bort Caspian till hans morfar och mormor flera gånger så det är skönt att veta att vi nu har hittat hans favorit flaska som funkar bäst för honom. 


En vecka
En hel vecka har gått sedan jag bloggade sist och det är väl dags att jag skriver ett inlägg nu, har haft en del att skriva om men bara inte orkat. 

I mina senaste inlägg här på bloggen skrev jag att jag inte riktigt mådde toppen och det har hållt i sig, känner mig så överväldigad i detta nya och ibland vet jag inte vad jag skall göra med alla känslor. 

Jag älskar Caspian något obeskrivligt mycket, vill bara skrika, hoppa och dansa varje gång jag tittar på honom för att min kropp blir så full av kärlek. Min kärlek för Emil har också blivit större sedan Caspian kom och att se dem två tillsammans är något av det finaste som finns, Caspian verkligen älskar sin pappa och han skiner upp så fort han får se honom. 
Men all denna kärleken får mig ur balans, hur är det ens möjligt att älska såhär mycket och starkt? Finns det någon som älskar mig på samma sätt? 

Jag är och har alltid varit en tänkare, mycket fastnar i mina tankar och får jag inte ut det så blir jag smått galen. Säg att jag kommer på något jag vill prata med Emil om när han kommer hem, då går jag runt och tänker den meningen om och om igen hela dagen tills jag äntligen får säga den. Skall jag ringa ett samtal har jag hela konversationen uttänkt i huvudet och jag tänker och ändrar den om och om igen tills det är sagt. 
Nu när det är så mycket känslor har jag svårt att sätta ord på allt och då blir det att jag fastnar i mig själv och lätt blir ledsen och nedstämd. Jag jobbar på det och vet om precis hur jag funkar så jag känner mig inte deprimerad eller så men samtidigt känner jag att detta är något jag måste prata mer om så att jag inte känner mig ensam. 

Ensam, så känner jag mig. Vet att jag har en underbar familj och det handlar egentligen inte om människor utan bara om att jag känner mig ensam i mig själv, i mina roller. 
Att vara Caspians mamma är min mening med livet och det känns som att jag äntligen vet vem jag är men jag måste få min mamma roll att passa med min Emma roll, dotter roll, sambo roll m.m för just nu tar mamma rollen störst plats och så kommer det får vara ett tag, men jag trivs inte längre i mig själv utan Caspian. 

Jag har svårt att prioritera mig själv för egentligen vill jag vara med Caspian hela tiden och samtidigt får jag dåligt samvete över att jag vill vara ensam. Detta påverkar Emil väldigt mycket och är något vi måste hitta en balans i. Min kärlek till Emil är mycket starkare nu men mitt behov av närhet är borta och jag behöver Emil på andra sätt istället. Jag känner mig instängd och klaustrofobisk av att kramas, gosa och pussas och vill helst bara vara när Emil är hemma, men han vill vara nära och då blir det att vi sårar varandra. 

Caspian har snart funnits hos oss i tre månader och vi måste bara hitta oss själva i allt detta nya. 
Men åååh vad jag älskar att vara hans mamma! 

(null)