Ett till plus
Torsdagen den 25 oktober väntade jag spänt på att posten skulle komma, på måndagen hade jag nämligen beställt några gravididitetstest och jag längtade efter att kunna testa. 

Jag hade verkligen en stark känsla av att jag var gravid, hade till och med sagt till min kompis Therese på onsdagen när hon var här och hälsade på att jag var näst intill 100% säker. 

Anledningen var att jag kände mig illamående till och från, hade halsbränna och sura uppstötningar. Jag hade fått så sjukt mycket finnar, värst runt munnen och i tinningarna. Mina bröst gjorde ont och Emil hade kommenterat några dagar innan att dem såg större ut. Jag hade ont i magen och kände mig trög och uppblåst. Men dem två grejerna som gjorde mig säkrast var att jag fick som sendrag längst ner i magen, nästan på venusberget, om jag rörde mig för snabbt, detta fick jag när jag var gravid med Caspian när magen började växa i vecka 15 ungefär. Det andra var att jag var så trött och hade ont i huvudet, jag kunde somna i soffan mitt på dagen trots att folk satt bredvid och pratade med mig. 

Jag tog ett test bm-5 klockan 14.00 och det visade ett svagt streck, Alex var faktiskt här då så han fick hjälpa mig att avgöra om det var en linje eller om jag bara inbillade mig.

Jag tog ut spiralen i maj men sedan dess har min mens varit hel knasig, hoppat över månader och denna månaden använde jag  faktiskt ägglossningstest för första gången. Visade sig då att jag hade ägglossning en hel vecka efter att jag trott att jag hade ägglossning så detta var första månaden vi faktiskt prickade in rätt och då tog det sig direkt. 

Jag har tagit några fler test varannan dag men det som oroar mig är att linjen inte blir sådär markant starkare. Med Caspian blev linjen starkare bara på en dag men nu är linjen fortfarande svag trots att bm har varit. Men det är ju svårt att säga när bm skulle varit med tanke på hur oregelbunden den varit. 

Tisdagen den 30 oktober bokade jag tid hos barnmorskan och jag skall dit första gången den 8november. Ville boka en tid så fort som möjligt eftersom jag inte vet hur långt gången jag är riktigt. Räknar jag från sista mensens första dag så är jag redan i vecka 7 när jag skriver detta (30 oktober) men om jag räknar från när jag fick ett positivt ägglossningstest så är jag i vecka 5. Skall bli skönt att träffa någon och prata, dels för att linjen inte blir starkare men också för att få lite klarhet i vilken vecka jag är i. 









Hur jag mår nu
Det är så mycket tankar i mitt huvud just nu och jag har så svårt att veta hur jag egentligen mår. Allt är så dubbelt på något vis. 

På ett sätt så är det ju skönt att det blev missfall, missfall får man ju för att något inte står rätt till. Hellre missfall nu än ännu senare i graviditeten eller föda ett barn som inte kommer överleva utanför magen, så känner iallafall jag och Emil. Men det är tufft, ville ju så gärna att just denna mini människan skulle bli vårat nästa barn. 

Något utav det som känns tuffast är att jag gått så lång tid utan att kroppen gjort något. Insåg förut idag att fostret inte ens levde den dagen jag hämtade ut tabletter mot mitt hemska illamående, att jag inte ens var gravid på riktigt alla dem gånger jag spytt, att lillen redan hade dött när vi berättade för min mamma och för Emils familj. Att vi gått runt och varit så glada sedan början på november och så har jag egentligen inte varit gravid.
Farsdag, när vi firade Emils farmor och farfar på restaurang, Caspians födelsedag, så många dagar som betytt lite extra för oss just för att vi vetat om det lilla grynet i magen och så har det inte levt. 

Det känns tufft att jag kommer se kvinnor vara gravida i ungefär samma vecka som jag skulle varit i, att se dem vara glada, se dem köpa kläder och planera, se dem få fina ultraljudsbilder och sedan se dem föda runt det datumet jag skulle gjort, att se deras barn växa upp och utvecklas när mitt barn inte får det. 

Det är så jobbigt att tänka på att det som är där inne faktiskt behöver komma ut, att något dött skall komma ut ur mig. Men ännu jobbigare är det att tänka på att jag faktiskt har något dött i mig. Att det lilla livet jag trodde att jag bar på egentligen är dött. Att det inte finns något liv. 


Jag vet inte hur jag skall kunna fungera. 
Hur jag skall kunna andas, le, skratta, gå, springa. 

Jag är inte gravid men min kropp tror fortfarande det. 
Mina bröst ser ut som dem gjort när jag varit gravid, min mage ser ut som en gravidmage, mitt illamående säger mig att jag är gravid, så mycket men inte tillräckligt. 

Jag är ju inte gravid eftersom inget lever i mig, men samtidigt har jag ju något i mig. 
Dem ända byxorna som passar är mina gravidbyxor men jag vill bara spy av tanken att sätta på mig dem nu, jag är inte gravid, mitt barn lever inte i mig. 

Det har hänt flera gånger att jag tänkt "nej jag får ju inte äta det" för att sedan komma på att jag är ju inte gravid längre. 

Samtidigt så är jag väldigt glad och pigg. 
Den senaste månaden har varit riktigt tuff, jag har mått väldigt väldigt dåligt psykiskt och jag och min bm pratade om att jag skulle börja gå och prata med en psykolog. Jag har inte alls mått bra men inte kunnat sätta ord på varför eller på vilket sätt jag mått dåligt. 
Det var lite som att jag fick klarhet nu, nu vet jag varför jag mått så dåligt. 
Varje gång jag tänkt eller sagt att bebisen inte mår bra och ingen har trott eller lyssnat på mig har jag mått ännu sämre. Något utav det första som jag sa till Emil efter ultraljudet i fredags var "det var ju det jag sa" och på något obeskrivligt sätt så har det varit som en tröst för mig. Att jag nu kunnat acceptera att jag,psykiskt, egentligen vetat detta länge. Sedan är det som sagt riktigt jobbigt att kroppen inte vetat/vet om det. 

Något som känns tufft är att jag måste planera om hela 2019. 
Skall jag jobba, hur blir det med allt. Jag orkar inte. 

Bara suttit och skrivit exakt det jag tänkt på och det jag känner. Men nu måste jag sova, har mensvärk och blev så himla matt, en våg av sorg kom över mig innan jag började skriva detta inlägget och att gråta gör mig väldigt trött psykiskt. 
Får läsa igenom det imorgon igen och så får vi se om jag lägger till något då 


Fördröjt missfall
Idag var meningen att jag skulle berätta en rolig nyhet på alla mina sociala medier. Nämligen att Caspian skulle bli storebror i juli. 

Vi hade ett tidigt ultraljud bokat idag klockan 8 i Borås så Emil tog ledigt och Ida sov hos oss för att kunna passa Caspian. 

Jag har haft en stark känsla av att bebisen i magen inte lever och när vi satt i väntrummet kom det ut ett par med varsitt stort leende och så höll mannen i flera bilder på bebisen. Fick bara en klump i magen och en känsla som sa "önskar också att jag skall få sånna bilder idag men det kommer jag inte få"

Kvinnan som gjorde ultraljudet fick upp en bild på min livmoder, först såg den tom ut och sedan kunde man se ett litet foster utan hjärta. Skulle varit i nästan vecka 15 idag egentligen men fostret var i storleken som i vecka 7. Det skulle alltså egentligen varit möjligt att se könet på bebisen idag men istället såg vi ingenting. 
Hon skickade en remiss till gyn och dem har redan ring mig och gett mig en tid för vaginalt ultraljud på onsdag nästa vecka. Förutsatt då att jag inte börjar blöda massa och får ont i helgen för då skall vi in till gynakuten istället och då görs ultraljud där. 
Det som skall göras på det ultraljudet är att fastställa att det är ett missfall.

Kvinnan som gjorde ultraljudet sa att det finns en liten liten chans att jag blivit gravid mycket senare än jag trott och att det då inte går att se ett hjärta slå när man gör ultraljud på magen. 
Känns för omöjligt att gå från bf 1 juli till bf 19 augusti, när jag fick flera positiva gravtest som visade bf första juli. Det är väl då om jag fått ett missfall däremellan och blivit gravid super fort och helt missat missfallet, nej, känns inte logiskt. 
Jag känner mig helt säker på att det är ett missfall, min hjärna behövde bara se det för att komma ikapp det kropp och själ försökt att säga mig i ca en vecka nu. 

I lördags när vi var i gekås fick jag som kramp i magen och lite brun rosa flytningar, sedan dess har jag haft det några gånger om dagen men inte haft ont. 
Men det är väl egentligen mina enda symptom på att det kunnat vara ett missfall och det är ju egentligen inte farligt att blöda så tidigt i graviditeten, dessutom har det inte känts så farligt eftersom det inte varit mycket, gjort ont eller varit rött. 
Men direkt efter ultraljudet var det som att det släppte och det började komma mer, antagligen är det som vid sen mens, man tar ett graviditetstest som visar negativt och så kommer mensen en stund senare. 
Nu har det inte kommit mer men jag börjar få som mensvärk och mår illa, kan också vara sorgen och ångesten som gör att jag mår dåligt för jag blev helt plötsligt heeelt slut. 

Finns så mycket jag vill skriva om detta, om "graviditeten", om när vi berättade för våra familjer och vänner och hur jag känner mig just nu, men allt får komma eftersom. 

Just nu mår jag riktigt dåligt och är så obeskrivligt ledsen, mitt första missfall och det känns så mycket jobbigare än vad jag någonsin kunnat ana att det skulle göra. 
Det jobbigaste tycker jag är att vi gått och hoppats och trott att bebisen lever i så många veckor, att min kropp inte tagit hand om det utan fortsatt "vara gravid". Det är ju rätt lång tid mellan vecka 7 och 15. Känner mig lurad, min kropp har lurat mig. 

Vill vara öppen och kunna dela med mig av den här biten utav livet också, det blir inte alltid som man tänkt sig men förhoppningsvis får Caspian ett litet syskon snart, även om att det inte blev just denna lilla människa. Vilket är så så så tråkigt. 

(null)