Valborg

Hej alla fina, hoppas allt är bra med er! 


Igår åkte jag och Emil hem till Ebba och hennes familj, vi har haft det så himla mysigt med god mat och i morse fick vi frallor direkt ifrån ugnen. En riktig lyxhelg helt enkelt. 

Nu ligger jag i bäddsoffan och vilar lite, det är det bäst när illamåendet kommer smygandes och ofta hjälper det helt faktiskt. Vi skall väl snart göra oss i ordning och åka vidare. 
Planen är att vi ska fira Valborg i Sätila ikväll men fram tills dess får vi se vad som händer, kanske åker till kungsmässan en stund. 

Det känns så kul att alla vet om att vi skall bli tre i november, allt blev så mycket verkligare då. 

Kram och hoppas att ni får en super bra valborgsmässoafton! 


Fin himmel när vi var påväg hem från Emils familj i måndags.

Vecka 5 till och med vecka 11

Vecka 5: 


I vecka fem fick jag reda på att jag var gravid vilket var väldigt stort. Jag minns att jag var väldigt förvånad men ändå lättad att det gick så fort att bli gravid, men det skall jag skriva om i ett eget inlägg. 

Innan jag var gravid var jag så exalterad och jag såg så mycket fram emot att bli gravid men jag kommer ihåg att jag i vecka fem tvekade väldigt mycket. För första gången i mitt liv var det mycket tankar "kommer jag verkligen klara av att bli mamma?" "Är det för tidigt, är vi för unga?" "Hur kommer alla andra reagera?" Men Emil var verkligen en klippa och gjorde mig så säker på Oss.
Hade så dåligt samvete att jag tvivlade så mycket men tror det var alla hormoner som gjorde att jag kände så inför något jag velat med hela min själ så länge. 

Vad gäller symtom så hade jag svajigt humör, ont i brösten, typ som mensvärk i magen och jag kände mig så mycket varmare. 

Nedanför är magen i vecka fem, skall bli kul att kunna gå tillbaka och jämföra senare i graviditeten! 

I vecka 6 var jag väldigt illamående, spydde däremot aldrig men det kändes konstant som att spyan bara låg och väntade och ville upp oavsett vad jag gjorde. Spelade ingen roll om jag åt, var hungrig, satt upp, låg ner eller stod på händer. 


Utöver det så lugnade alla andra symptom ner sig förutom att brösten fortsatte att växa och göra ont. Mina  bröstvårtor blev mörkare och så så så ömma. 

Tänkte mycket på kön och innan jag blev gravid och i alla år har jag alltid tänkt mig en dotter som första barn men nu ser jag mer en son framför mig när jag tänker på lillen. Spelar ju självklart ingen roll, varken för mig eller Emil! 

I vecka 6 slutade jag tycka om min absoluta favorit mat, usch blä och så sorgligt på samma gång. 

I vecka 7 blev illamåendet helt annorlunda och jag började spy. Aptiten och suget för mat försvann helt och hållet och jag fick verkligen tvinga i mig mat, vilket jag tror var boven till varför jag spydde. 


Brösten fortsatte växa och göra ont precis som magen, kände mig svullen och det var obekvämt med precis alla mina jeans. Dem knäpptes upp vid varje möjlighet. Och jag tror det var i denna veckan som magen började bli hård och väldigt uppblåst på eftermiddagen kvällen. 

Längtade till ultraljudet och att få se hur många som låg där inne och om något hjärta slog. 


I vecka åtta försvann i stort sätt alla symptom förutom att brösten gjorde ont och att aptiten var borta. Spydde några något men kände mig nästan precis som jag gjorde innan jag blev gravid. 


Fick en känsla av att bebisen var död och ju mer jag tänkte och kände desto säkrare blev jag. Det kändes på något vis som att det var kroppen som försökte förbereda mig inför det med att ta bort dem värsta symptomen och det kändes bara självklart. 


I vecka 10 började väl symptomen komma tillbaka, kände mig förkyld och febrig på kvällarna och var alltid helt slut när det var dags att sova. 

Drömde mycket starkare och verkligare drömmar och kom ihåg dem när jag vaknat på ett annat sätt än vanligt. 

Började prata och tänkte mer på vad man ska köpa och hur roligt allt skall bli. 

Däremot var det mycket tankar kring lägenhet men det får det bli ett helt eget inlägg om. 

Emils tankar i denna veckan var att han var nervös och att allt kändes roligt. Han hade redan behövt berätta för kollegor på jobbet och alla grattade och skojade, tror det gjorde att Emil kunde slappna av. 
Han hade aldrig tankar på att bebisen var död och han var alltid mer positiv än vad jag var. 


Och så nu vecka elva som tar slut idag. 

Det största med denna veckan var ju självklart ultraljudet, efter det köpte vi första bodyn och en mössa och vi tillät oss själva att börja fantisera och planera på ett annat sätt. Emil säger nu han till bebisen i magen och vi får väl se på RUL om han har rätt. 

Jag har aldrig haft särskilt stora problem med huvudvärk, får jag det så har det varit väldigt sällan men denna veckan har jag haft huvudvärk varje dag. Min barnmorska sa åt mig att testa att dricka mer vatten och det har väl hjälpt lite, däremot behöver jag kissa oftare och det är väl bara att vänja sig.
Jag har faktiskt alltid behövt gå och kissa minst en gång per natt så det är inget nytt nu och det stör mig faktiskt inte. Tycker faktiskt det är lite skönt och jag blir lite besviken när jag vaknar utav klockan på morgonen utan att ha varit vaken minst en gång på natten. Haha är jag konstig? 

Brösten är förändrade och min sportbehå som jag lever i börjar bli lite trång och obekväm. Kan inte ha någon utav mina gamla riktiga bh-ar så det är väl dags att investera i några bra. 

Ser en skillnad på magen när jag tittar på bilderna jag tagit varje vecka och den blir bara mer och mer svullen precis längst ner på magen. Snart dags att köpa gravid jeans? 

Från och med nu kommer en uppdatering utav veckan som varit komma upp på lördagar. Spännande! 

I vecka 9 var jag fortfarande lika såker på att bebisen var död i magen. 


Kände mig väldigt lätt irriterad och kunde börja "gråta" för absolut ingenting. Grät för att jag tappade nästan all pasta i diskhon och när Emil dessutom hade lagt sig i sängen för att sova utan att vänta på mig så brast det. Däremot grät jag inte på det sättet att tårarna sprutade utan det var mer hulkande utan att tårar kom och så brukar jag inte gråta. 

Tänkte väldigt mycket på vad alla på jobbet kommer säga och det skrämde mig. 

Godis var väldigt lätt ätligt och det smakade lika gott som det gjorde innan, för all mat började smaka "äckligare" än innan. 


Ultraljud

I torsdags, den 20 april var jag och Emil först hos våran barnmorska klockan 11 för att ta alla testet och prata. 

De tester hon kunde få svar på med en gång såg bra ut så det var en stor lättnad. 
Och klockan 14 var det dags för ultraljud. 

Jag har haft en känsla i kroppen att bebisen är död, det har inte varit något jag gått och oroat mig över och varit ledsen över utan det var mer så självklart att den var död att jag inte tänkte på det så mycket. Mina tankar kring om den hade varit död på ultraljudet var mer att då hade något gått fel och då var det "bra", vet inte hur jag skall formulera mig rätt men blir det missfall så är det ju för att något inte gått som det skall och självklart skulle jag blivit ledsen men där och då var jag så säker och så nollställd. 

Men när vi fick se lillen på skärmen med handen uppe vid munnen, levande så var det en sådan lättnad. När den dessutom började sparka med sina små ben blev allt så verkligt. Våran bebis lever och mår bra i min mage. 

På ultraljudet trodde vi att jag var i vecka 11 prick på dagen, då jag bytte vecka på torsdagar men hon flyttade mig så nu byter jag vecka på lördagar i stället. Gör ju ingen direkt skillnad dem två dagarna och det är inget som kommer göra någon större skillnad fören på RUL sa min barnmorska, det är då vi får se om jag flyttas mer eller om det blir BF den 17 november. 

Tyvärr kunde man inte skriva ut med den maskinen så vi fick bara några bilder med mobilen direkt från skärmen, blev ganska besviken och förvånad men det är ju så mycket bättre än inget foto alls. 
Dessutom fick vi inte höra bebisens hjärta slå och det var något jag trodde att vi skulle få göra, däremot kunde man se det slå på skärmen så det var väl minst lila häftigt. 

Så, det var en levande och pigg liten bebis i magen som är så efterlängtad och älskad redan nu. Den 22 juni får vi se lillen igen och den 28 juni får vi höra hjärtat slå. Dessutom är vi beräknade den 17 November så någon gång runt där får vi träffas på riktigt. Så häftigt!