Fredag-lördag
Fredag:

Jag vaknade upp hemma men var sedan på sjukhuset vid 07, båda grabbarna sov men fick väcka dem ganska direkt för det var dags för medicin för Caspian. 
(null)

Han kunde öppna en liten springa med sitt högra öga och därför se lite grann, det bästa va att äntligen kunna se oss men också att kunna bläddra i sina favoritböcker. 
(null)

På förmiddagen tog dem bort bandaget runt Caspians huvud, hon som gjorde reagerade på hur fint ärret var och hon hade förberett oss på mycket torkat blod och att det kunde se ganska obehagligt ut, men det var verkligen jätte fint! 
En rondläkare kom in och tittade på ärret och sa också att allt såg bra ut! Woho. 
(null)

(null)

(null)

Pappa och Lotta hade tagit med bärselen kvällen innan och den blev populär, vet inte hur många gånger jag gått fram och tillbaka i korridoren bara för att underhålla honom.
(null)

(null)

Det blev dags för hårtvätt, Caspian grät lite granna men man märkte att han tyckte det var skönt när hon masserade in tvålen på huvudet. Skönt att se hans går gå från lockigt av svett och något gegga till att vara fluffigt och så rakt upp som det brukar göra. 
(null)

(null)

Efter hårtvätten kunde han se lite med sitt högra öga också, vi tog på honom en egen pyjamas och så satt han upp och åt lunch för första gången.  (null)

(null)

(null)


Tyvärr fick han en feber dipp efter det på nästan 40° så då fick vi ta på sjukhusrock igen och så fick han sova i sängen. 
(null)

Alex kom förbi på kvällen med burger king till oss alla tre, så vi satt och åt tillsammans innan det var dags för mig och Alex att åka hem. Jag hade sådan ångest och panik så jag ringde pappa och det slutade med att vi pratade i telefon nästan hela vägen hem, jag grät som en tok och så pratade vi om varför jag får sådan ångest av bara tanken att vara kvar ensam med Caspian på nätterna. Något jag inte hade pratat med någon om innan. 

Väl hemma diskade jag lite, vattnade blommorna och sedan la jag mig och skrev ett långt meddelande till Emil om hur jag känner mig. Emil skrev världens bästa svar tillbaka och sa till mig att ta sovmorgon och inte komma in fören vid 09. Min pojkvän är bäst! 


Lördag: 

Emil hade ju som sagt sagt åt mig att komma in vid 09, så jag och Alex passade på att köpa med oss lite frusen mat från Hemköp och så var jag på avdelningen ganska prick 9. Båda två sov så jag satte mig i sällskapsrummet och fick sitta där i nästan 40 minuter innan Emil skrev och frågade vart jag var.
När jag öppnade dörren in till rummet möttes jag av det finaste jag vet, Caspian stod upp i sängen, båda ögonen öppna och hans svullnad på höger sida av ansiktet hade gått ner så pass mycket att man kunde skymta hans ansiktsform igen. Han hoppade och pratade och ville upp till mig. Mitt hjärta bara skrek av lycka! 

Vi satte oss och åt frukost i sällskapsrummet, Caspian åt gröt och Emil fick mackor plus att jag överaskade med chia pudding.
(null)

(null)

(null)

Vid 13 tiden tog vi på oss ordentligt med kläder och la Caspian i vagnen. Vi tog en promenad i Slottskogen i ca två timmar oh det var det bästa som hänt sedan operationen. Det var så skönt och Caspian sov som en stock. 
(null)

(null)

(null)

Väl tillbaka åt vi middag, Caspians farmor och farfar kom och hälsade på och hade med sig fika. 

Vid klockan 20 hade Caspian somnat men sov bara i ca en timma innan han vaknade och ville busa, kolla i böcker och bara vara i knät. 
(null)

Jag hade bokat rum på Johannesvillan, så vid 23 gick jag till mitt rum. Caspian somnade inte om fören vid 00. 
Men när jag gick var det ca 19 timmar sedan han fick morfin. 


En hälsning till er på instagram

Anledningen till varför jag lägger upp så mycket på instagrams story är för att det får mig att tänka på något annat, det hjälper mig. 

Jag vill inte att någon skall tro att jag gör det för att jag vill att någon skall tycka synd om mig eller oss. Livet är tufft för alla, på olika sätt och alla går igenom olika svårigheter. Jag är sjukt tacksam för det jag har men också väldigt ledsen nu för mycket som händer. 


Det gör ont i hela mig att se Caspian ha ont, ett se Emil vara trött och jag känner mig som en dålig mamma och en dålig flickvän just nu. Varför jag skriver detta är för att det är okej att känna såhär, allt är inte rosa moln och fluff fluff. 

Men livet är allt bra underbart! 


Det hjälper mig så obeskrivligt mycket att läsa alla era fina meddelanden, att ni engagerar er och att ni ens tittar på mina storys!! Så tack tack tack till er! Det är så häftigt att det är folk som skriver som jag egentligen inte känner så bra. 


Det finns en sluten Facebook sida för föräldrar vars barn har någon typ av Kraniosynostos och i alla inlägg jag läst, och jag har läst en hel del, står det att det värsta är väntan innan operationen, sedan blir det bättre. 

Men jag känner tvärt om. Jag litar på kirurgen och dennes team till 500% procent, kanske till och med mer och operationen i sig skrämde mig inte. Men däremot mår jag sjukt dåligt nu efter, varje dag är så tuff och trots att han mår bättre stundtals så mår han dåligt mycket fortfarande och det är tungt. Jag mår dåligt och orkar inte mer. 

Så en utav anledningarna till varför jag lägger upp så mycket på instagram men också lite här på bloggen är för att någon förälder vars barn som snart skall opereras kanske hittar hit och kan få en bättre bild av vad som väntar dem. Det är därför jag tar mycket bilder och försöker vara så ärlig jag bara kan med er. 

Självklart är det olika för alla barn och föräldrar och det är väl lite det jag vill visa, för mig har det inte känts lättare och lättare för varje dag utan istället tvärt om. 


Sedan hade vi ju oturen att få dela rum med en MRSA patient och den biten skrämmer mig så fasansfullt mycket, Caspian är inte ens ett år och kanske har blivit smittad utav denna skiten. Han får nu inte leka i avdelningens lekrum för då kan han smitta andra barn om han nu blivit smittad. Jag hatar att detta påverkar honom redan och att det kan förtsätta att påverka honom i värsta fall hela sitt liv. Bara för att det blev en miss i kommunikationen.


Dessutom är jag inte jätte nöjd med majoriteten utav personalen, kanske vågar dem inte riktigt närma sig oss nu för att dem vet att dem har gjort bort sig, eller så bara "är dem sådan" men det är mycket jag egentligen vill ifrågasätta. Men mer om det en annan gång. Nu måste jag sova, ögonen går i kors men jag ville bara skriva något till er alla fina som följer våran resa. 


Kram och tack för att ni är ni!! ❤️


(null)


Dagen efter/otursdag
Jag ligger faktiskt hemma i min egna säng och är väl egentligen för trött för mitt eget bästa, fått sova ca två timmar sedan klockan 05 i onsdags och jag mår inte alls särskilt bra. Min kropp värker, allt snurrar och jag vill bara gråta av utmattning och stress. 

Natten var väldigt bra, jag sov som sagt bara en timma då Caspian fick en rumskamrat på Civa som inte mådde så bra. Caspian sov sig igenom det mesta och när han väl var vaken var han nöjd och glad och allt som behövdes var att sjunga för honom om han blev lite ledsen. 

Men klockan 05 vaknade han och kunde inte öppna ögonen, dem hade helt svullnat igen och efter att Emil kommit med välling och somnat i min tänkta säng satt jag med Caspian i famnen i en fåtölj. Jag var så utmattad och hade något fruktansvärt ont i magen så Caspians nästan 11 kilo som trycktes mot min mage och bröstkorg gjorde att jag höll på att svimma och verkligen kände att jag kom närmare dimman för varje andetag jag tog. Vi försökte flytta över Caspian till sin säng men han hade väldigt ont och ville vara nära mig, jag skyndade mig till toan och när jag kom tillbaka stod det fem sköterskor runt Caspian som var i famnen hos en utav dem och bara skrek och skrek. Efter alvedon och morfin mådde han bättre och sov först i min famn en stund och sedan i sängen medan vi åt frukost.
(null)

(null)

Han kopplades bort från morfinet, dem drog bort katetern då den hade proppat igen sig och han skötte kissandet bättre själv än med katetern, klockan 10 fick vi rulla upp till avdelningen där vårat egna rum väntade. 
(null)

(null)

Caspian har sovit mycket, när pappa, Lotta och mormor var där och hälsade på vid 15 tiden hade han väldigt ont och var ledsen men när dem åkt och Alex, Malin och Ida kom vid 17 tiden var han hur pigg som helst, lekte, ville busa, klättra i min famn och hade väl helst krupit omkring. Han var helt enkelt sitt vanliga jag fast med svullna ögon och ett extra stort huvud.
(null)

(null)

(null)


När dem skulle åka hem följde jag med, kom på i parkeringshuset att hemnyckeln låg i Emils ficka så fick bara vända och gå tillbaka, fastnade i ingången (rulldörren) då den låste sig med mig i, vakter fick ut mig så det löste sig och nu väl hemma har jag duschat och skall som sagt sova. 



Största anledningen till att detta varit en skit otursdag är för att kirurgen kom in och meddelade när pappa och dem var där att patienten som Caspian delat rum med på CIVA har en smittbar bakterie som heter MRSA och det innebär att kroppen blir resistent mot antibiotika. En miss i kommunikationen och personen skulle egentligen haft ett eget rum och inte delat med en nyopererad bebis med kateter. Caspian har fått lämna prover från näsan, munnen, mellangården och ändtarmsöppningen och nu skall dem på odling och så får vi veta om ca två veckor om han blivit smittad eller inte. 
(null)

Nej nu måste jag sova, planerar att vara på sjukhuset vid 07 för att få träffa Emil och Caspian igen. Imorgon är det dags att ta bort bandaget runt huvudet och duscha rent. Taggad!