Emma - Svar på kommentar

(null)

Hej Matilda och vad roligt att du känner att du inte vill lägga dig i men ändå klickar på skicka knappen.

Till att börja med så uppskattar jag inte ditt tips, haha vadå visa Emil mer uppskattning? Jag uppskattar och älskar honom mer än allt annat och det vet han om, det får han höra varje dag hemma. Precis som han får höra de gånger jag blir ledsen och besviken.

När jag bloggar gör jag det utifrån mina känslor och som gravid, denna gången, känner jag mig mycket mer hormonell och urbalans och då vill jag dela med mig utav det. En graviditet kan vara känslosam och behöver inte vara ett stort rosa moln, jag mår mycket sämre psykiskt denna gången än vad jag gjorde med Caspian i magen.

Emil har ett jobb där han jobbar över väldigt mycket och i perioder är han knappt hemma, under säsong går han upp 5 på morgonen och kan komma hem runt 22 på kvällen.

Så de perioder när han kan vara hemma mer är ju då vi passar på att planera saker som vi vill och behöver göra ihop. I det här fallet var det en sådan helg där vi planerat att gå på den här loppisen sedan i mars, men i måndags kom Emils chef och sa till Emil och hans kollegor att fler måste jobba på lördag och om inga ställer upp självmant får han beordra in alla.

Då pratade jag och Emil med varandra och kom fram till att det är mycket bättre att han visar framfötterna och ställer upp denna lördagen, trots att det gör oss båda ledsna och besvikna så vet jag att Emil älskar sitt jobb och han är inne i en period där jobbet går väldigt bra och han klättrar i karriärstegen i raket fart. Självklart vill jag inte stå i vägen för honom och jag peppar och pushar honom varje dag till att kämpa mer. Varje morgon är det jag som väcker honom så att han faktiskt vaknar och kan åka till jobbet, det är jag som fixar matlådor och påminner om viktiga saker i kalendern som han behöver komma ihåg. Men självklart önskar jag av hela min själ att han kunde vara hemma mer, att vi kan veta att han faktiskt är ledig när han är ledig. Nu har han dessutom precis börjat ha jour och på lördag var en utav hans lediga dagar.

Men verkligheten hemma är också att jag är hemma själv med en snart två åring, jag är gravid i snart vecka 30, jag städar, lagar mat, bakar, hittar på grejer med Caspian, är hos rehab för min sjuka smärta i höfterna så att jag knappt kan lyfta caspian vissa gånger. Emil är dålig på att visa uppskattning och att förstå hur mycket jag faktiskt gör på dagarna som kanske inte syns. Det vet han om och han jobbar på att förstå mer, Emil har inte varit ensam hemma super mycket med Caspian men efter varje gång han är det är han snabb på att kommentera och uppskatta mig för att jag orkar med varje dag. Vissa dagar är bra tunga att vara hemma med ett barn, men jag ÄLSKAR det.

Att det är tungt på Emils jobb Vet jag, det säger sig självt, eftersom han jobbar med tunga däck och stora lastbilar. Jag förstår de dagar han har ont i kroppen eller har haft en skitdag för det är jobbigt att jobba med människor. Då kommer han hem och äter mat och somnar, men jag har kanske haft en precis lika jobbig dag fast på andra sätt och mer psykiskt.

Att det är Emil som försörjer våran familj är just för att han hittat ett jobb som han älskar och som han vill utvecklas i, trots att han får pendla runt 2 timmar varje dag så tycker han att det är värt det. Han vill jobba och vill inte vara hemma med barnen så mycket som jag vill.

Min föräldrapenning och lön är tackar som frågar faktiskt väldigt bra, gillar inte att det låter som att jag skryter men jag tjänar mer än vad många med utbildning faktiskt gör. Jag vet att jag är grymt duktig på mitt jobb, att jag är omtyckt bland mina kollegor vart jag än kommer och att jag ställer upp och är flexibel för att underlätta för mina chefer. Men detta är inte mitt drömjobb. Min dröm är egentligen att vara hemma med barnen så länge som det går tills dem börjar skola och så men det är inte så det kommer bli och jag hoppas att jag kommer in på utbildningen när lillebror är färdig hemma med mig så jag kan börja jobba med något jag tycker om mer. Därför tackar jag inte nej till sitta vara hemma mycket.

Utan mitt jobb eller mina förra jobb hade vi inte haft två barn. Varför är det just Emils jobb som avgör att vi har barn?

Självklart går det att skaffa barn utan ett bättre sgi i än vad jag har och alla föräldrar är super föräldrar till just sina barn oavsett lön. Att Emil tjänar bra är super skönt och underlättar enormt i vardagen men det är inte anledningen till att vi skaffar barn.

Att vi bor i denna "fina" lägenheten är ju toppen, utan Emils jobb hade vi inte kunnat bo kvar i denna dyra lägenheten. Hade Emil fått bestämma hade vi aldrig flyttat till våran första lägenhet utan fortfarande bott hos hans föräldrar, Haha nej men typ, han var och är rätt bekväm av sig och det var jag som kämpade för att få en lägenhet.

Jag bloggar inte lika mycket längre och när jag väl gör det blir det mest om graviditeten, det känns inte riktigt passande eller som något jag gillar, att blogga om Emils vardag. Eller om hans jobb, eller om vad vi tjänar, eller om varför det är jag som är mammaledig och inte han. Jag tycker inte om att dela för mycket åsikter på bloggen utan försöker hålla det ganska "jag känner såhär och såhär mår jag idag" men att skriva om en händelse och sedan skriva med hela bakgrunden, vad Emil kände och sa, nja det blir lite för mycket då.

Du menar säkert väl med ditt inlägg och jag uppfattar inte din kommentar som tyken eller otrevlig, den är väldigt bra skriven. Men den får igång mig, den är inte okej, vem är du att sitta och säga att jag skall uppskatta Emil mer. Att vi borde ta dagen som den kommer och inte planera.

I ditt hem kanske det fungerar men vi måste planera, och vi planerar utifrån Emils jobb.

Jag är en sådan person som vaknar, kliver upp, tar på mig, äter frukost, jag tänker inte "jag gör det sedan."

Emil är tvärt om, han är sjukt svårväckt, han är gnällig och sur på morgonen, han tar lång tid på sig med allt han gör. Så att ha en sak, vad som helst, planerad på våra lediga dagar ihop får oss att sikta på samma mål. Vilket funkar super för oss, det där planerade kan lixom vara att bara ta en promenad, handla en mjölk, laga pannkakor till frukost, åka till Emils föräldrar. Det måste inte vara något stort, men när vi då planerat något stort, som en loppis som bara inträffar två gånger om året så är det segt när man måste ändra planerna.

Det borde väl nästan alla hålla med om?

Emil är väldens bästa pappa, absolut världens bästa pappa till våra barn. Men när dem ligger i magen har han svårt för att visa att han "bryr sig" så. Jag vill att han skall känna på magen när bebis rör sig, jag vill att han skall komma och visa något fint som han vill köpa till bebis, jag vill att han också skall engagera sig i vad för vagn vi ska köpa, jag vill att han skall vilja vara med hos barnmorskan, jag vill inte höra "välj du" utan jag vill att han också skall ha åsikter om vad vi behöver, köper, allt.

Men så ser det inte riktigt ut här hemma och han vet att det gör mig ledsen och att det får mig att känna mig ensam under graviditeten. Men vi är olika. Detta vet jag att jag skrev om när jag var gravid med Caspian så jag visste ju egentligen att det skulle bli likadant denna gången också men man får ju hoppas.

Men det är också en ganska stor anledning till varför jag känner mig deppig och ensam.

Och där är förklaringen till varför det tog så hårt på mig att jobbet kommer ivägen för loppisen på lördag, det var något jag och Emil skulle göra ihop. Vi skulle kolla på saker till våra barn ihop. Det händer aldrig annars.

Började svara Matildas kommentar som en kommentar men kände att det blev lättare med ett inlägg. Blev mycket text och förklaringar som kanske fler utav er behöver läsa. Antingen för att få mer förståelse eller för att någon kanske känner igen sig.

Kram