Idag har Malin varit här och passat Caspian medan jag åkte iväg och gjorde lashlift för första gången, blev nöjd över resultatet för jag har inte dem där långa dröm ögonfransarna som är på alla före och efter bilder, men det syns skillnad och med något lager mascara på blir det nog så fint! 

När jag kom hem satt jag och Malin och pratade, jag åt lite sen lunch och sedan klädde vi på oss och gick ut. Jag och Emil testade Caspians overall från förra vintern för kanske en månad sedan och då tyckte vi att den satt bra och valde att inte köpa en ny än. Men när jag tog på den idag, tillsammans med skor och vantar, så såg man hur liten den var, framförallt i ärmarna. Han har ganska korta ben men armarna växer fort. Så nu måste jag köpa en ny overall till honom, kanske lika bra för denna vi hade var inte 10 utav 10. 

Malin stannade en stund efter att vi kom hem vilket var så skönt, hon har kunnat leka med Caspian på ett annat sätt än vad jag kan och Caspian trivs väldigt bra med Malin. 

Haha ni skulle sett Caspian, han sköt stolen till köksbänken och ville vispa. Så jag tog fram en bakskål och hällde i lite vatten, blandade sedan mjöl och kakao i en liten skål och gav honom måtten, så han stod och bakade själv och var jätte nöjd. Helt plötsligt hade han dock tagit ut tre ägg från kylskåpet som han ville vispa men där fick gränsen gå för denna gången. Sötis! 

Jag har inte alls haft lust att blogga det senaste, eller jag har haft uppe bloggen mycket och börjat blogga men bara raderat allt och sedan inte publicerat något utöver graviduppdateringar. 

Anledningen är kommentaren som jag fick för ett tag sedan här på bloggen utav "Matilda", den hemsöker mig fortfarande och jag kan inte skaka av mig den. Härrom kvällen låg jag och grät i sängen för att jag tänkte på den. Den har träffat en punkt och jag kan inte släppa den. 

Extra jobbig är den dem dagar Emil jobbar sent och kommer hem vid 23, vilket hänt många dagar senaste veckorna. Mina höfter och bäcken gör betydligt mycket ondare nu än för bara någon vecka sedan och jag räknas från och med idag (gravid vecka 35) som höggravid. Det är jävligt tungt att vara hemma själv gravid med en tvååring och få ihop hushållet, från 05-23, både för mitt psyke och kroppen. Att bara resa mig upp ur soffan nu gör obeskrivligt ont i både mage och höfter. 

Precis som jag skrev i min graviduppdatering som kom ut förut idag så kan jag inte ha tyngden på bara ett ben för då gör det sjukt ont. Ja allt gör ont just nu. 

Att tvätta kläder gör ont. 

Jag har helt tappat motivationen och orken till att laga mat trots att matsedeln är gjord och alla ingredienser finns hemma. Vill inte lämna soffan typ och jag känner mig inte sådär hungrig så att jag vill laga mat. Caspian är nöjd med något snabbt och enkelt till mat men så börjar jag tänka på att Emil måste ha matlådor och då står jag sedan i köket och har ont och lagar mat ändå. 

Men ja jag får väl inte skriva såhär för då är jag otacksam. Självklart är jag tacksam för att Emil jobbar och när han jobbar över så blir det extrapengar i slutet utav månaden men någonstans måste gränsen gå också. Det finns en gräns för hur mycket jag orkar med här hemma. Men så finns det en gräns för hur mycket Emil orkar med, när han jobbar såhär mycket som han gör är han inte direkt den piggaste och roligaste när han väl är hemma. Att lämna jobbet på jobbet blir lite svårt när man kommer hem och är en zombie och inte orkar leka med sitt barn en stund innan läggdags. Eller hjälpa till att plocka undan leksaker från dagen. När Emil jobbar sex dagar i veckan och dessutom sent på vardagarna så påverkar det ju våran vardag något enormt, det finns saker vi måste hinna göra innan bebis men det hinner vi inte med för jag orkar och vill inte behöva göra allt själv. 

Emil MÅSTE inte jobba såhär mycket, det är ingen som beordrar in honom, utan han gör det, men jag vill också att han skall kunna säga "nej idag kan jag inte jobba över för jag behöver hem till mig gravida flickvän och min son för honom har jag inte träffat på två dagar" men det händer inte om inte jag ber honom. Otacksam jag är. 

Nä alltså jag blir så irriterad, ledsen och arg på den här kommentaren. Den förstör för mig psykiskt. 

Pratat med min barnmorska om allt och alla mina känslor och jag är så rädd för att hamna i någon förlossningsdepression när bebis kommer. Något hon fick mig att förstå kan hända om jag fortsätter såhär. 

Jag känner mig mer nedstämd än glad, jag är ingen person som klagar, här på bloggen kanske jag framstår som det (enligt Matilda) men det är för att jag har lättare att formulera mig skriftligt än i tal när det gäller mina känslor, och jag känner mig så trött. Så jävla trött. Har nära till tårar hela tiden och jag känner bara ingen ork till något. 

Jag försöker hålla en fasad uppe och det funkar säkert, men det är när jag sitter såhär, ensam hemma en onsdag kväll och skriver om mina känslor som jag inser hur slut jag är och hur dåligt jag mår. Jag kämpar på på dagarna och försöker vara som vanligt inför Caspian men så fort han somnat på kvällarna kommer smärtan både fysiskt och psykiskt. 

Nu skall jag äta brownie och kolla på något, kanske en serie eller något på youtube. Inser att jag behöver prata med min barnmorska om att mitt psykiska mående blivit mycket sämre sen senast jag var där. När jag är där börjar jag alltid med "jag vill inte klaga men..." när hon frågar hur jag mår och då svarar hon alltid "du klagar inte" får försöka tänka på hennes svar istället för Matildas kommentar.