Största anledningen till varför vi gjorde det var egentligen för att Emil ville det. För mig spelade det ingen större roll men jag förstod Emils anledningar till att vilja göra det och jag håller med honom och är absolut tacksam att vi gjorde det. 

Nu fick ju vi bästa möjliga resultat denna gången och jag hade säkert känt annorlunda kring allt om provsvaren hade visat några konstigheter. Detta ultraljud kan ju verkligen förändra så mycket. 

En stor anledning var Caspian. Nu har inte vi tillbringat sjukt mycket tid på sjukhus med honom men hans Kraniosynostos finns alltid med i tanken. Kommer det bli en till operation?  Det var en riktigt tuff tid att först behöva kämpa för att ens bli tagen på alvar när vi påpekade hans huvudform, att sedan skickas runt på olika sjukhus, att vänta på tid för operation, att röntga huvudet, ta prover, att operationen ställdes in så vi fick vänta ännu längre, att behöva se honom sövas, att se honom på Civa, att inte veta om han smittats utav en annan patient, att se honom ha ont, att inte känna igen honom när han var som mest svullen, att inte veta vad han kände och tänkte under hela processen, att inte veta om han har haft ont i huvudet eller har ont nu, att veta att vi kommer behöva gå på kontroller, att han skall ha det här stora ärret i hela sitt liv, att inte veta om det behövs en till operation. 

Tiden på sjukhuset när han opererades var sjukt tung och jobbig, jag mådde så dåligt och klarade knappt av att vara där. Jag sov hemma på nätterna medan Emil krigade sig igenom nätterna på sjukhuset med en dålig Caspian. Jag ville inte tillbaka till sjukhuset på morgonen för att jag inte ville behöva se min son sådär. Jag hade så mycket skuldkänslor och ångest men självklart visste jag ju att allt skulle bli bättre. 

Efter missfallet som också tog väldigt hårt på mig så tyckte vi båda två att det skulle vara skönt att veta så mycket som möjligt om bebisen. Att få se den så många gånger som vi bara kunde/kan. 

Allt detta ihop gjorde att vi tog beslutet att göra Kub. 

För mig hade ett sämre resultat kanske inte nödvändigtvist behövt betyda en abort, som det hade gjort för Emil. Jag kände mer att beslutet att genomgå en abort känns så svår och långt borta om jag inte har en anledning till att göra det, framförallt precis efter ett missfall. Det kändes bara för overkligt att överväga en abort innan jag ens visste om det skulle behövas en abort, om ni förstår hur jag menar? 

Jag tror absolut att man klarar så mycket mer än vad man tror, föräldrar är superhjältar med sån oerhörd styrka och mod. Så hade det nu visat sig att något utav våra barn varit/blir svårt sjuka så är det klart att vi kämpar och fixar allt som kommer i våran väg. Tillsammans. Men hade jag kunnat välja så vill jag aldrig behöva uppleva en operation, sövning, allt vi gått igenom, en gång till. 

Denna gången skall vi få göra ett ultraljud i ca vecka 32 bara för att kolla på bebisens huvud för att kolla så att bebis inte har samma missbildning som Caspian har. Inte för att vi kommer bli ledsna och älska barnet mindre då eller för att vi inte vill ha det då, utan för att vi vill vara så förberedda som vi bara kan. 

Vi vill veta så mycket som vi kan helt enkelt, för bebis och våran skull. 

Mina barn är meningen med mitt liv och att veta att dem lever ett värdigt och fint liv betyder allt för mig. Jag vill veta att jag kan ge varje barn 100% och ge varje individ det liv som dem förtjänar. Oavsett om det är ett barn med Kraniosynostos, down syndrom, eller någon sjukdom. 

Kram