Vanligtvis brukar dem lämna besked med mer framförhållning men vi har fått en tid redan om tre veckor. 

Om exakt två veckor skall vi på inskrivning och då skall han röntgas. 

Exakt en vecka efter det skall han opereras. 

Det känns ändå bra, skönt att veta när det skall hända men samtidigt blev det så verkligt igen. Det var jobbigt och verkligt precis efter förra läkarbesöket, sedan har det lixom blivit som en dröm och det har känts så långt bort men nu helt plötsligt blev det på riktigt. Så svårt att förklara och jag är lite tom i huvudet nu, ledsen, rädd, orolig men också förväntansfull och glad. Litar helt och hållet på läkarna men det gör mig ledsen att tänka på att min lilla bebis skall sövas, opereras och sedan ligga på sjukhus i en vecka. 

Emil skall ta ledigt från jobbet så att vi kan vara med båda två, det är det dem rekommenderar på sjukhuset och jag hade aldrig orkat vara där utan Emil. 

Så ikväll skall vi boka boende, kolla över hur vi skall lägga upp veckan, vad gör vi med bilen? Hur gör vi med mat? Bla bla. 

Caspian ligger och sover i sitt rum nu och han har varit så mysig igår och idag, vill ligga nära mig i soffan och bara mysa. Han älskar när jag kliar honom på ryggen och masserar hans rumpa, då kan han ligga stilla länge. 

Jag har sedan vi fick reda på att han behöver opereras testat olika sätt att lugna och trösta honom på, jag tror nästan alla barn blir väldigt svullna i ansiktet efteråt och då kan dem inte öppna ögonen, så det har blivit mycket sånger, massage och annan närhet som han kommer känna igen utan att kunna se mig. 

Han sover dessutom med flera gosedjur och en filt nu som jag har tänkt att jag och Emil skall sova med några dagar innan operationen så att det luktar hemma och mig och Emil. 

Detta kommer bli jätte bra!