De tester hon kunde få svar på med en gång såg bra ut så det var en stor lättnad. 

Och klockan 14 var det dags för ultraljud. 

Jag har haft en känsla i kroppen att bebisen är död, det har inte varit något jag gått och oroat mig över och varit ledsen över utan det var mer så självklart att den var död att jag inte tänkte på det så mycket. Mina tankar kring om den hade varit död på ultraljudet var mer att då hade något gått fel och då var det "bra", vet inte hur jag skall formulera mig rätt men blir det missfall så är det ju för att något inte gått som det skall och självklart skulle jag blivit ledsen men där och då var jag så säker och så nollställd. 

Men när vi fick se lillen på skärmen med handen uppe vid munnen, levande så var det en sådan lättnad. När den dessutom började sparka med sina små ben blev allt så verkligt. Våran bebis lever och mår bra i min mage. 

På ultraljudet trodde vi att jag var i vecka 11 prick på dagen, då jag bytte vecka på torsdagar men hon flyttade mig så nu byter jag vecka på lördagar i stället. Gör ju ingen direkt skillnad dem två dagarna och det är inget som kommer göra någon större skillnad fören på RUL sa min barnmorska, det är då vi får se om jag flyttas mer eller om det blir BF den 17 november. 

Tyvärr kunde man inte skriva ut med den maskinen så vi fick bara några bilder med mobilen direkt från skärmen, blev ganska besviken och förvånad men det är ju så mycket bättre än inget foto alls. 

Dessutom fick vi inte höra bebisens hjärta slå och det var något jag trodde att vi skulle få göra, däremot kunde man se det slå på skärmen så det var väl minst lila häftigt. 

Så, det var en levande och pigg liten bebis i magen som är så efterlängtad och älskad redan nu. Den 22 juni får vi se lillen igen och den 28 juni får vi höra hjärtat slå. Dessutom är vi beräknade den 17 November så någon gång runt där får vi träffas på riktigt. Så häftigt!