Vi skall helst inte ha med Caspian in i affärer eller där det är mycket människor så vi frågade Caspians farfar om inte han ville passa honom en stund medan vi handlade. 

Emils familj har faktiskt aldrig passat eller haft egentid med honom, det är bara min familj som gjort det. 

Så vi åkte och åt lunch med Håkan och sedan lämnade vi dem två och åkte till Kungsbacka. När vi kommer dit igen är det helt knäpp tyst i huset, tillslut hör vi ett knak från ovanvåningen och då sitter Håkan i soffan med en sovande Caspian i knät. Alltså så gulligt! Han vaknade däremot när vi kom då det knakade så i golvet men det var så fint att se. 

Påvägen hem stannade vi hemma hos pappa och resten utav gänget, Caspian fick mysa lite där och väl hemma packade vi upp all mat och tog det lugnt. 

Söndag: 

Vi tog det lugnt hemma hela dagen, eller ja, jag och Caspian. Emil var iväg och sköt soft air gun några timmar på förmiddagen. När han kom hem tog vi en promenad till lekplatsen och hade det skoj. 

Caspian är antingen inne i en fas eller så är detta en följd utav operationen men han är så mammig. Bryter jag ögonkontakten börjar han tok gråta, och då menar jag riktiga stora tårar och skrik i panik. Samma sak om jag bara tar ett steg bort, sätter ner honom på golvet eller säger nej eller inte låter honom pilla på vad han vill. Han vill bli buren konstant och vara nära nära hela tiden, förutom när han skall sova, det är tur att bärselen klarar hans vikt. Men det är tungt att bära runt på den där 11 kilos klumpen. 

Samtidigt är det mysigt, han är ingen liten bebis längre och han är i vanliga fall så himla självgående ( kan man säga så?), nej men han älskar invanliga fall att leka själv, sova själv, tycker inte om mycket kroppskontakt och vill äta själv. Det driver mig stundtals till vansinne och jag är så trött på kvällarna nu men ja, lite mysigt är det, och jag försöker att ta vara på denna tiden. Snart är han vuxen och har flyttat hemifrån.

Därför var det så skönt att gå till lekplatsen och se honom busa med Emil, så nöjd var det länge sedan jag såg honom vara. Dessutom är han sitt vanliga jag när jag inte är nära, men så fort han hör min röst eller ser mig kommer tårarna och skriket tills han är i min famn.