Låg i sängen och sov en stund medan värkarna blev tätare och gjorde ondare, klockan 12.30 ringde jag Emil och bad honom komma hem, jag mådde illa och hade ont och ville bara ha honom nära. Han köpte med sig frallor och dukade upp och så åt vi i sängen, jag fick däremot inte behålla något alls och någon timma senare gick även en stor rejäl slempropp. 

Jag försökte äta och dricka men kunde inte behålla något så jag satsade på att försöka vila så mycket jag kunde istället och både jag och Emil sov i några timmar just ifall det faktiskt var pågång denna gången. 

Klockan 19.46 ringde jag förlossningen för att rådfråga, mina värkar kom var fjärde minut och gjorde betydligt mycket ondare, tabletter hjälpte inte heller, men det jag framförallt ringde angående var att jag spydde och inte alls kunde vila så vi fick komma in med kommentaren att vi skulle få med oss tabletter och en sovdos så att jag skulle kunna få någon sömn under natten. 

Väl inne hade värkarna ökat ännu mer i styrka och jag fick stanna upp, andas och vicka på höfterna. Det var samma barnmorksa som tog emot oss som jag hade pratat med i telefon och hon märkte en stor skillnad på hur jag lät och hon såg på mig att det var något på gång. 

Hon var hur duktig som helst och både jag och Emil tyckte om henne, visade sig att jag fortfarande bara var öppen nästan två cm och att tappen inte heller förändrats, två cm lång, bakåtriktad och inte helt mjuk. Men hon och hennes kollegor kunde konstatera att det var riktiga värkar jag hade, vilket vad jag förstått är lite konstigt när tappen inte ens är redo än och att det främst brukar vara förvärkar under latensfasen som är tills man är öppen ca fyra cm, men jag kan ha missuppfattat. 

Vi fick därför komma in till ett rum, där jag fick byta om och så fick jag smärtlindring och en spruta med bricanyl för att få värkarna att lugna sig då dem var väldigt täta och intensiva redan här. 

På morgonen var det ctg som gällde och precis som vanligt reagerade dem på min puls som vid det tillfället låg över 120, Lilleman mådde bra men dem bestämde sig för att se över min puls mer noggrant. Jag fick prata med en läkare, lämna blodprover, dem tog EKG och därefter fick jag träffa ennu en läkare.

Anledningen till allt detta var för att se om jag ens skulle få gå igenom en vaginal förlossning eller om det skulle bli kejsarsnitt men läkaren godkände en förlossning men ville att jag sedan skall boka in en tid för ultraljud utav hjärtat. 

Klockan var nu 13.30 ungefär och det var dags att bli undersökt igen, denna gången var livmodertappen helt utplånad, jag var mjuk och öppen fyra cm så då fick vi reda på att nu blir det bebis. Hela förmiddagen hade vi haft samma barnmorska som tagit emot oss då hon började jobba igen men nu skulle hon sluta igen och vi skulle få en ny som dessutom mest troligt skulle vara den som förlöste oss. Hon berättade också att hade det inte varit för min höga puls hade dem satt igång mig tidigare eftersom jag hade regelbundna värkar. 

Vi blev flyttade till vad som skulle bli vårat förlossningsrum, rummet där våran bebis skulle födas och våran nya barnmorska var så himla bra, super nöjda redan då. Hon tog hål på hinnorna klockan 14.25 och jäklar vilken konstig känsla, tänk vad häftigt att vara med om att det går själv när man tex är i mataffären, haha galet. 

Planen var sedan att jag skulle ta ett bad men när dem undersökte mig en timma senare hade ingenting hänt trots att värkarna ökat intensivitet och kommit tätare så istället kopplades det in värkstimulerande dropp för att hjälpa till lite, jag hade väldigt starka och täta värkar men dem var inte alls särskilt effektiva och det hände inte mycket där inne.  

Vi fick en barnmorskestudent som efter våran förlossning skulle vara färdig utbildad och alltså, bästa och finaste människan, jag är så glad att vi fick just henne och det känns extra bra att det var hon som förlöste mig! 

Värkarna fortsatte, jag låg i sängen, testade lite olika ställningar och klockan 17 var jag öppen 6 cm. 

Ca klockan 17.30 tyckte barnmorskorna att jag skulle testa lustgasen så då började jag göra det, helt ärligt tyckte jag inte om den, jag störde mig på hur högt den lät och det gjorde det svårt för mig att fokusera på andningen, mig själv och vad alla runt omkring mig sa så jag slutade med den ca 18.30. Samtidigt som jag slutade med den ville jag testa kvaddlar vilket jag verkligen tyckte om, jag tog den längst ner på magen och förutom att det sved lite när dem sprutade in vattnet så hjälpte det på en sekund. Anledningen till varför jag tog kvaddlar just då var för att jag bett om epidural men dem visste inte hur lång tid det skulle ta för narkosläkaren att komma så jag testade mer än gärna kvaddlar, något jag pratat om så fort jag hörde talas om det under gravididteten. 

Precis när kvaddlarna var färdiga kom narkosläkaren och satte epiduralen, och jäklar vilken känsla, all smärta försvann och jag kände mig som en människa igen, haha. Precis precis efter det undersökte dem mig igen och ca klockan 19 var jag 9 cm öppen, såhär efteråt fattar jag inte varför jag inte bara stod ut, jag var alltså 9 cm öppen när jag fick epiduralen, något jag inte visste om och hade jag vetat det hade jag inte tagit den utan jag trodde att jag bara var 6 cm öppen... menmen. 

Klockan 19.30 var jag 10 cm öppen och jag började hoppa på pilatesbollen och försökte vara uppe och gå för att få ner lilla bebisen som tog väldigt lång tid på sig att hamna där han skulle. 

Sedan dröjde det tills ca klockan 20.40 innan jag faktiskt fick börja krysta men vid det här laget hade mina värkar kortats ner, dem kom inte lika ofta men framförallt så var dem väldigt korta och jag fick aldrig riktigt en känsla av att jag skulle trycka på och kroppen hjälpte inte till, nu efteråt inser jag ju att det var för att jag tog epiduralen precis innan och anledningen till varför jag inte ville ha den innan förlossningen var ju just därför. Så droppet kopplades in igen och dem ökade och ökade. Jag fick byta ställning konstant för att försöka gå Caspian att komma längre ner och jag blev riktigt trött. 

Vet inte när under förlossningens slutskede som det hände men jag fick ungefär i samband med att krystningsfasen började hög feber, tillslut var jag uppe i 40 grader så dom fick ge mig dropp med alvedon i. 

Jag krystade alltså i två timmar utan riktiga krystvärkar med 40 graders feber, helt sjukt vad kroppen klarar av. 

Vid tio tiden blev det skiftbyte och två nya barnmorskor kom in, den tjejen som utbildade sig valde att stanna kvar så det var hon som tog emot Caspian klockan 23.01

Emil stod på min högra sida, en barnmorska stod på min vänstra sida och lixom tryckte mig uppåt så att han skulle få lite tryck. Sedan stod en barnmorska nere vid mitt vänstra ben och tryckte emot under värkarna. 

Minns så tydligt hur Emil stod bredvid och skrek "jag ser honom, tryck nu Emma, TRYCK!!!" Och sedan kunde även jag se hans huvud, han låg med ansiktet uppåt och tittade upp med stora ögon i lampan i taket, vilket också är en anledning till varför det tog längre tid för mig att få ut honom. 

Han föddes med navelsträngen ett löst varv runt halsen och jag frågade många gånger om han var okej för han skrek aldrig, tillslut hade dem torkat av honom (en önskan från mig och Emil var att dem skulle torka bort det värsta då vi båda är lite känsliga mot gegg och blod) och sträckte honom mot mig. Jag ville bara ha honom hos mig och sträckte mig mot honom, så fin och man såg med en gång att han var lik Emil. Han var lite blå och så hade han ett kon huvud, något som försvann nästan helt bara några timmar senare. 

Jag sprack pytte pytte lite i mellangården och fick sy två stygn, dem hade redan bedövat då dem var inne på om dem skulle behöva klippa upp mig men det behövdes aldrig. Något jag annars inte hade tyckt varit jobbigt, hade sagt det redan från början att dem får klippa mycket hellre än att jag spricker för mycket. 

Caspian var en liten Caspian och det finaste ögonblicket i mitt liv än så länge är utan tvekan när han låg på mitt bröst och jag tittar upp med tårar i ögonen på världens finaste nyblivna pappa och ser sättet han tittar på oss med tårar i ögonen, min fina fina alldeles perfekta familj. 

Del två kommer innehålla mer mina känslor, hur jag upplevde allt och lite annat smått och gott. Som min inställning jag hade och hur jag och Emil verkligen var det bästa teamet.