En hälsning till er på instagram

Anledningen till varför jag lägger upp så mycket på instagrams story är för att det får mig att tänka på något annat, det hjälper mig. 

Jag vill inte att någon skall tro att jag gör det för att jag vill att någon skall tycka synd om mig eller oss. Livet är tufft för alla, på olika sätt och alla går igenom olika svårigheter. Jag är sjukt tacksam för det jag har men också väldigt ledsen nu för mycket som händer. 


Det gör ont i hela mig att se Caspian ha ont, ett se Emil vara trött och jag känner mig som en dålig mamma och en dålig flickvän just nu. Varför jag skriver detta är för att det är okej att känna såhär, allt är inte rosa moln och fluff fluff. 

Men livet är allt bra underbart! 


Det hjälper mig så obeskrivligt mycket att läsa alla era fina meddelanden, att ni engagerar er och att ni ens tittar på mina storys!! Så tack tack tack till er! Det är så häftigt att det är folk som skriver som jag egentligen inte känner så bra. 


Det finns en sluten Facebook sida för föräldrar vars barn har någon typ av Kraniosynostos och i alla inlägg jag läst, och jag har läst en hel del, står det att det värsta är väntan innan operationen, sedan blir det bättre. 

Men jag känner tvärt om. Jag litar på kirurgen och dennes team till 500% procent, kanske till och med mer och operationen i sig skrämde mig inte. Men däremot mår jag sjukt dåligt nu efter, varje dag är så tuff och trots att han mår bättre stundtals så mår han dåligt mycket fortfarande och det är tungt. Jag mår dåligt och orkar inte mer. 

Så en utav anledningarna till varför jag lägger upp så mycket på instagram men också lite här på bloggen är för att någon förälder vars barn som snart skall opereras kanske hittar hit och kan få en bättre bild av vad som väntar dem. Det är därför jag tar mycket bilder och försöker vara så ärlig jag bara kan med er. 

Självklart är det olika för alla barn och föräldrar och det är väl lite det jag vill visa, för mig har det inte känts lättare och lättare för varje dag utan istället tvärt om. 


Sedan hade vi ju oturen att få dela rum med en MRSA patient och den biten skrämmer mig så fasansfullt mycket, Caspian är inte ens ett år och kanske har blivit smittad utav denna skiten. Han får nu inte leka i avdelningens lekrum för då kan han smitta andra barn om han nu blivit smittad. Jag hatar att detta påverkar honom redan och att det kan förtsätta att påverka honom i värsta fall hela sitt liv. Bara för att det blev en miss i kommunikationen.


Dessutom är jag inte jätte nöjd med majoriteten utav personalen, kanske vågar dem inte riktigt närma sig oss nu för att dem vet att dem har gjort bort sig, eller så bara "är dem sådan" men det är mycket jag egentligen vill ifrågasätta. Men mer om det en annan gång. Nu måste jag sova, ögonen går i kors men jag ville bara skriva något till er alla fina som följer våran resa. 


Kram och tack för att ni är ni!! ❤️


(null)