På ett sätt så är det ju skönt att det blev missfall, missfall får man ju för att något inte står rätt till. Hellre missfall nu än ännu senare i graviditeten eller föda ett barn som inte kommer överleva utanför magen, så känner iallafall jag och Emil. Men det är tufft, ville ju så gärna att just denna mini människan skulle bli vårat nästa barn. 

Något utav det som känns tuffast är att jag gått så lång tid utan att kroppen gjort något. Insåg förut idag att fostret inte ens levde den dagen jag hämtade ut tabletter mot mitt hemska illamående, att jag inte ens var gravid på riktigt alla dem gånger jag spytt, att lillen redan hade dött när vi berättade för min mamma och för Emils familj. Att vi gått runt och varit så glada sedan början på november och så har jag egentligen inte varit gravid.

Farsdag, när vi firade Emils farmor och farfar på restaurang, Caspians födelsedag, så många dagar som betytt lite extra för oss just för att vi vetat om det lilla grynet i magen och så har det inte levt. 

Det känns tufft att jag kommer se kvinnor vara gravida i ungefär samma vecka som jag skulle varit i, att se dem vara glada, se dem köpa kläder och planera, se dem få fina ultraljudsbilder och sedan se dem föda runt det datumet jag skulle gjort, att se deras barn växa upp och utvecklas när mitt barn inte får det. 

Det är så jobbigt att tänka på att det som är där inne faktiskt behöver komma ut, att något dött skall komma ut ur mig. Men ännu jobbigare är det att tänka på att jag faktiskt har något dött i mig. Att det lilla livet jag trodde att jag bar på egentligen är dött. Att det inte finns något liv. 

Jag vet inte hur jag skall kunna fungera. 

Hur jag skall kunna andas, le, skratta, gå, springa. 

Jag är inte gravid men min kropp tror fortfarande det. 

Mina bröst ser ut som dem gjort när jag varit gravid, min mage ser ut som en gravidmage, mitt illamående säger mig att jag är gravid, så mycket men inte tillräckligt. 

Jag är ju inte gravid eftersom inget lever i mig, men samtidigt har jag ju något i mig. 

Dem ända byxorna som passar är mina gravidbyxor men jag vill bara spy av tanken att sätta på mig dem nu, jag är inte gravid, mitt barn lever inte i mig. 

Det har hänt flera gånger att jag tänkt "nej jag får ju inte äta det" för att sedan komma på att jag är ju inte gravid längre. 

Samtidigt så är jag väldigt glad och pigg. 

Den senaste månaden har varit riktigt tuff, jag har mått väldigt väldigt dåligt psykiskt och jag och min bm pratade om att jag skulle börja gå och prata med en psykolog. Jag har inte alls mått bra men inte kunnat sätta ord på varför eller på vilket sätt jag mått dåligt. 

Det var lite som att jag fick klarhet nu, nu vet jag varför jag mått så dåligt. 

Varje gång jag tänkt eller sagt att bebisen inte mår bra och ingen har trott eller lyssnat på mig har jag mått ännu sämre. Något utav det första som jag sa till Emil efter ultraljudet i fredags var "det var ju det jag sa" och på något obeskrivligt sätt så har det varit som en tröst för mig. Att jag nu kunnat acceptera att jag,psykiskt, egentligen vetat detta länge. Sedan är det som sagt riktigt jobbigt att kroppen inte vetat/vet om det. 

Något som känns tufft är att jag måste planera om hela 2019. 

Skall jag jobba, hur blir det med allt. Jag orkar inte. 

Bara suttit och skrivit exakt det jag tänkt på och det jag känner. Men nu måste jag sova, har mensvärk och blev så himla matt, en våg av sorg kom över mig innan jag började skriva detta inlägget och att gråta gör mig väldigt trött psykiskt. 

Får läsa igenom det imorgon igen och så får vi se om jag lägger till något då