Jag känner mig stressad, har panik större delen utav min vakna tid, sover dåligt, skakar, har yrsel, blir skit förbannad för minsta lilla och är nära på att börja gråta för allt. 

Känner mig inte glad eller som en trevlig person just nu. 

Jag har så ont i kroppen, magen, huvudet. 

Har sån obeskrivlig ångest. 

Det är mycket just nu och jag vet inte vart jag skall börja eller när det kommer sluta. 

En del av mig hoppas att denna ångesten är inför Caspians operation och att jag efter det kommer må som vanligt. Men jag vet inte. Och jag orkar inte tänka. Samtidigt är det det ända jag gör, tänker på allt och alla och överanalyserar allt. Vill bara att allt skall vara bra och att jag skall må bra. 

Det är mycket som skall fixas inför Caspians operation, det mest är löst nu och det känns skönt varje gång jag bockar av något från "att göra listan" Men det stressar mig att veta att det närmar sig på riktigt nu och att jag känner mig helt borta och förvirrad. 

Jag försöker hålla ihop för Caspians skull och vi busar, leker och gosar hela dagarna. Men så fort Emil kommer hem är det som att luften går ur mig och allt jag vill göra är att skrika på honom och sedan bara vara ifred. 

Min kropp mår inte bra. Jag har ont överallt och jag har sådana extrema magsmärtor. 

Ett för privat och ärligt inlägg kanske men jag måste skriva av mig. Orkar inte sätta ord på hur jag känner till någon i min närhet. Orkar inte prata om det. Men att skriva går bra, då bara flyger fingrarna fram över tangenterna. Så läser du detta, snälla fråga inte hur jag mår, då bryter jag ihop.