Så fort Caspian föddes hamnade han vid bröstet, jag var så svag efter förlossningen så Emil stod bredvid och stöttade och hjälpte till så att han fick ett bra grepp. 

Största anledningen till varför amningen funkat helt felfritt från dag ett är Emil, han har verkligen varit helt fantastisk på alla sätt och vis. När vi gick på den föräldragruppen som handlade om amning lyssnade Emil och tog verkligen in allt så när Caspian kom kunde han hjälpa mig väldigt mycket, han stod bakom och hjälpte mig se när Caspian var redo och såg till att han fick rätt grepp. 

Vi alla tre fick jätte mycket beröm på BB och det kändes verkligen bra direkt från början. 

När vi åkte hem från BB pratade jag och Emil om just amningen och att jag ville att han skulle stötta och se till att jag inte skulle ge upp, jag hade ju hört så mycket om dippen som kommer och hur ont det gör och jag ville verkligen inte sluta amma pågrund utav att det är jobbigt en kort stund. 

Men den dippen kom aldrig, jag får ont i brösten när han inte ätit på ett tag, mina bröstvårtor ömmar när han snuttat lääänge och brösten kliar pågrund utav bristningarna men det är allt. Inga sår, inga tårar och jag har aldrig känt att jag vill ge upp och sluta amma. 

Däremot är det inte alls så mysigt och speciellt som jag trodde det skulle vara, alltså självklart är det ju mysigt att ha honom nära och speciellt eftersom han får mat ifrån mig, men jag trodde att det skulle vara mer wow. Den uppfattningen hade jag fått utav mammabloggar. 

Caspian är dessutom en kräk och dreggel bebis så det blir mycket spya i samband med amning. 

Men ingenting slår att ha honom liggandes så nära, att han ligger och tittar på mig och håller sin hand på mitt bröst. Haha då är det värt att ha spya precis överallt. 

Jag är iallafall såå oerhört tacksam över att Caspian tog bröstet, att han kan amma, att mina bröst passar honom, att jag har mjölk, att jag inte fått sår och ont, att Emil hjälpt mig, och att jag tycker om att amma.