Fördröjt missfall
Idag var meningen att jag skulle berätta en rolig nyhet på alla mina sociala medier. Nämligen att Caspian skulle bli storebror i juli. 

Vi hade ett tidigt ultraljud bokat idag klockan 8 i Borås så Emil tog ledigt och Ida sov hos oss för att kunna passa Caspian. 

Jag har haft en stark känsla av att bebisen i magen inte lever och när vi satt i väntrummet kom det ut ett par med varsitt stort leende och så höll mannen i flera bilder på bebisen. Fick bara en klump i magen och en känsla som sa "önskar också att jag skall få sånna bilder idag men det kommer jag inte få"

Kvinnan som gjorde ultraljudet fick upp en bild på min livmoder, först såg den tom ut och sedan kunde man se ett litet foster utan hjärta. Skulle varit i nästan vecka 15 idag egentligen men fostret var i storleken som i vecka 7. Det skulle alltså egentligen varit möjligt att se könet på bebisen idag men istället såg vi ingenting. 
Hon skickade en remiss till gyn och dem har redan ring mig och gett mig en tid för vaginalt ultraljud på onsdag nästa vecka. Förutsatt då att jag inte börjar blöda massa och får ont i helgen för då skall vi in till gynakuten istället och då görs ultraljud där. 
Det som skall göras på det ultraljudet är att fastställa att det är ett missfall.

Kvinnan som gjorde ultraljudet sa att det finns en liten liten chans att jag blivit gravid mycket senare än jag trott och att det då inte går att se ett hjärta slå när man gör ultraljud på magen. 
Känns för omöjligt att gå från bf 1 juli till bf 19 augusti, när jag fick flera positiva gravtest som visade bf första juli. Det är väl då om jag fått ett missfall däremellan och blivit gravid super fort och helt missat missfallet, nej, känns inte logiskt. 
Jag känner mig helt säker på att det är ett missfall, min hjärna behövde bara se det för att komma ikapp det kropp och själ försökt att säga mig i ca en vecka nu. 

I lördags när vi var i gekås fick jag som kramp i magen och lite brun rosa flytningar, sedan dess har jag haft det några gånger om dagen men inte haft ont. 
Men det är väl egentligen mina enda symptom på att det kunnat vara ett missfall och det är ju egentligen inte farligt att blöda så tidigt i graviditeten, dessutom har det inte känts så farligt eftersom det inte varit mycket, gjort ont eller varit rött. 
Men direkt efter ultraljudet var det som att det släppte och det började komma mer, antagligen är det som vid sen mens, man tar ett graviditetstest som visar negativt och så kommer mensen en stund senare. 
Nu har det inte kommit mer men jag börjar få som mensvärk och mår illa, kan också vara sorgen och ångesten som gör att jag mår dåligt för jag blev helt plötsligt heeelt slut. 

Finns så mycket jag vill skriva om detta, om "graviditeten", om när vi berättade för våra familjer och vänner och hur jag känner mig just nu, men allt får komma eftersom. 

Just nu mår jag riktigt dåligt och är så obeskrivligt ledsen, mitt första missfall och det känns så mycket jobbigare än vad jag någonsin kunnat ana att det skulle göra. 
Det jobbigaste tycker jag är att vi gått och hoppats och trott att bebisen lever i så många veckor, att min kropp inte tagit hand om det utan fortsatt "vara gravid". Det är ju rätt lång tid mellan vecka 7 och 15. Känner mig lurad, min kropp har lurat mig. 

Vill vara öppen och kunna dela med mig av den här biten utav livet också, det blir inte alltid som man tänkt sig men förhoppningsvis får Caspian ett litet syskon snart, även om att det inte blev just denna lilla människa. Vilket är så så så tråkigt. 

(null)

#1 - Anonym

Stackare! Hoppas det har gått bra nu, det var ju ett tag sedan. Samma sak hände mig precis. Jag känner mig precis som du lurad. Det står också väldigt knapphändigt om det här på 1177, vilka en tycker borde informera om sådana här scenarion :( nästa gång tänker jag be om ett tidigare ultraljud så att en slipper vara lurad så länge. Kram på dig!

#2 - Anonym

Hände mig också. Skulle på vaginalt ultraljud i vecka 10 för jag kände något var fel. Där visar det sig att mitt foster varit dött sen troligen vecka 6. Det gör så ont i hela mig och jag mår så fruktansvärt svårt dåligt.