Sedan jag blev gravid har jag inte alls haft samma behov av närhet, vill knappt att han kramar, pussar eller håller om mig och när vi skall sova vill jag att han ligger i stort sätt så långt ifrån mig han kan komma. Väldigt tråkigt men jag får som klaustrofobi i mitt egna skin när han håller om mig och jag känner mig verkligen jätte instängd. 

Framförallt den senaste veckan har jag försökt strunta i dem känslorna, vill ju egentligen ha honom nära och när jag väl vant mig så är det mest mysigt och inte lika mycket panikkänsla. 

I alla fall, både igår och idag har jag känt mig helt slut. Ligger just nu i soffan och hela kroppen skriker efter vila och sömn trots att jag sovit bra inatt och ligger ner i soffan, jobbigt då mitt huvud vill göra så mycket och den håller på och jobbar på en lista med grejer jag vill göra. 

Haha alltså detta inlägget blir ju helt knasigt, känner mig smått galen. 

När Emil kommer hem skall vi slänga skräp, vet inte när tippen stänger men vi får se om vi tar oss dit idag eller om vi gör det en annan dag. Och sedan blir det serie i soffan hela kvällen med tända ljus, har börjat kolla på White Collar och till och med Emil tyckte den var bra igår när jag tvingade honom titta på första avsnittet. 

Kram vi hörs